Att stoppa ett snålskjutsproblem

Snålskjuts på kollektivt handlande

I ett tidigare inlägg diskuterade vi problem med att få individer att samarbeta kring delade mål när alla tjänar lika mycket på att arbetet utförs, men bara de som deltar i arbetet betalar kostnaden för det. Utan några som helst mekanismer utöver själva arbete, så ligger det i varje individs intresse att inte utföra arbetet, eftersom det är bättre att låta någon annan göra det. Lyckligtvis för oss människor så har evolution försett oss med en del verktyg för att hantera dessa situationer. Känslor försöker alltjämt styra oss i riktning mot det som ligger i vårt (våra geners) självintresse. Oftast styrs vi i en bra riktning, men dessa adaptioner leder också till en del problem i moderna tider, eftersom en betydande del av dessa adaptioner är utvecklade i en något annorlunda miljö.

Överlag är vi människor väldigt bra på att rationalisera det beteende som dessa känslor styr oss mot, vi hittar alltid på en bra motivering till vårt beteende, fast vi egentligen inte har någon aning.

Nedärvda känslor mot friåkare

Jag läste nyligen en artikel om hur vårt förakt för folk som åtnjuter fördelarna av vårt arbete utan att bidra har en evolutionär förklaring. Ett sätt att lösa problemet med individer som åker snålskjuts är att straffa dem, och på så vis göra det kostsamt att vara friåkare. Det är ganska intressant egentligen, folk som åker snålskjuts så orsakar ingen egentlig skada, dom bara låter bli att bidra. Ändå har vi starka känslor kring det här. Men att göra det kostsamt att åka snålskjuts så leder ju i sin tur till att individer deltar i arbetet istället eftersom det potentiellt är mindre kostsamt. Grupper som kan hantera friåkare är tydligen mer lämpliga att fortsätta sin existens. Därav våra känslor.

Corona 2020, Svenskfinland vs. Sverige

Ett klart fall av det här fick vi uppleva under våren 2020 när det blev aktuellt med social distansering p.g.a coronapandemin. Om precis alla skulle ha självisolerat i 10 dagar från början så skulle vi inte ha en pandemi. Det här är förstås en aning besvärligt om vi måste göra det varje gång en ny sjukdom dyker upp. Det är dessutom en ganska liten risk att bli smittad om man bryter mot reglerna och vistas som vanligt. Våra känslor säger oss att det är i vårt intresse att fortsätta som vanligt och låta resten av världen stoppa pandemin. Vi kan sedan efteråt fabricera en mängd ursäkter för vårt beteende när vi inte distanserar eller isolerar oss.

Våra känslor säger oss också att folk som åker snålskjuts och inte distanserar är ena riktiga jävlar som borde straffas. Allt för att stoppa en pandemi som hotar oss alla.

Om vi tar en titt på Svenskfinland och Sverige under våren 2020 kan vi se en del av den här dynamiken. I Sverige hade man betydligt mycket mindre restriktioner än i Finland. Man hade också betydligt många fler fall av covid-19 i Sverige. I Finland tog man till strängare åtgärder som var svåra för folk, det var betungande för gemene man. Man hade också färre fall av covid-19. Men sen började det. Folk från Sverige ville komma till Finland för att besöka släkt och vänner, uträtta ärenden och dylikt.

Det här ledde till att folk i Finland började uppfatta svenskar som friåkare och känslorna som följde var ganska naturliga. Eller som nån svensk uttryckte det “Man litar inte på att folk har sunt förnuft."

Nej, folk har inte sunt förnuft, dom har adaptioner.

Man kan säga att finländarna i ganska lång utsträckning ville att alla skulle bidra till distanseringen genom att låta det bli känt att friåkare kommer få det jobbigt här. På så vis kan man öka kostnaden för friåkning till ungefär samma kostnad som att distansera.